Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse. Genom att använda webbplatsen accepterar du att cookies används.   Ok

En komikers liv

Thomas Petersson är för Halmstadborna en känd komikerprofil. Men med en brokig bakgrund bland instrument och sportidoler fanns det många vägar som Röingesonen hade kunnat gå. Vi fick träffa Thomas på hemmaplan i hans stora gula hus med en släkting i varje hörn av utsikten.

Thomas Petersson

Thomas Petersson

Thomas kikar ut genom dörren och vinkar glatt när vi kör in på gårdsplanen. När vi kommer in i det moderna köket möts vi av en katt och puttrandet från en kaffebyggare. Glatt småpratande pilar han runt i köket, häller upp kaffe, tar fram kakor och berättar om kvällens matkonster som ska utföras för familj och släkt. I början av 2014 fortsätter Thomas med sin hyllade föreställning ”Skadad, inte störd”.

- Folk har varit så lyckliga och glada och gett jättebra respons på föreställningen. Den fick en fyra i Kvällsposten, det är ju roligt, utbrister Thomas glatt.

Thomas två första idoler var sångaren Elvis Presley och boxaren Muhammad Ali. Som yngre spelade han fotboll med alla grabbar från Tönnersjö. Men när han började i Trönninges lag tyckte han att killarna där tog träningen lite för seriöst, Thomas ville mest ha kul och sparka boll, vilket ledde till att han efter ett tag slutade. Som 19-åring började han med boxningen och tränade för Hais i två år.

- Vid den åldern är man egentligen för gammal för att gå diplommatcher (diplommatcher är en minuter långa och tre ronder). Jag var stilboxare och gillade teknik. Men det var ju helt patetiskt. Jag hade ingen killerinstinkt.

Jag mötte en 16-åring i en diplommatch i Lund och han tittade på mig med bruna, rädda rådjursögon och blottade sig gång på gång och jag kunde inte nita honom. Där stod man böjd över en stackare och jag klarade aldrig av att slå ner honom så det gick inte. Som boxare kan man inte tycka synd om motståndaren hela tiden, ler Thomas.

Han erkänner att sport aldrig riktigt var hans grej och förklarar det med att är man född med astma och torr hy har man inga jättebra förutsättningar för att bli elitidrottare på något vis. Som person är han något av en ensamvarg vilket har gjort att stand-up har passat honom utmärkt även om han också spelar teater med andra. Den enda idrotten som alltid har funnits med är tennisen. För många år sedan var han med i Slöinge tennisklubb och har gått både grund- och fortsättningskurs.

- Om man är ensamvarg är det nog så att om man själv ger sitt yttersta, medan andra då släpar benen efter sig, blir man förbannad. Förlorar jag har jag ingen att skylla på och om jag vinner har jag bara mig själv att tacka. Jag spelar fortfarande tennis och är så där halvskitdålig så jag kan spela med nästan vem som helst. Hugg in, inflikar Thomas och grabbar tag i en kanelbulle.

När Thomas närmade sig tjugo halkade han in på teater och dagen efter sin första teaterkurs på ABF bestämde han sig för att det är detta han ville göra och åkte ner till Hais och lämnade tillbaka all utrustning. Efter det har kulturen varit hans nya väg och sporten har fått lägga sig i baksläpet för en plats på diverse scener. Men även ifall astma och bristande intresse satte käppar i hjulet gjorde även ekonomin det.

- Idag pratas det mycket om utanförskap när det handlar om idrotter som kostar men det var samma på min tid. Som liten drömde jag om att köra Motorcross men det var bara att fetglömma. Senare ville jag hålla på med både ishockey och karate, som var tuffa sporter, men utrustningen där var också alldeles för dyr så även det var bara att glömma. Jag fick hitta andra uttryck för min rastlöshet, vilket kanske har gjort mig till den jag är idag. I dagsläget står det tre begagnade cross-maskiner i garaget till mig och mina barn. Men de är inte ett dugg intresserade av det, jag uppfyller bara mina egna drömmar. Det är så typiskt min generation att köpa till våra barn det vi själva inte hade råd med, skrattar Thomas.

Thomas barn har istället valt att rikta in sig på en mer musikalisk linje. Båda sjunger i kör och har valt skolor med inriktning på estetiska val. Själv har även han använt sin välkända röst till annat än att dra skämt. Som liten sjöng Thomas i kyrkokören och uppträdde som solist på både begravningar och bröllop.

- Jag höll på med sången tills jag var fjorton, sedan kändes det lite töntigt, man ville hellre tjuvröka och hänga med kompisar. Men Lotta Engberg sa faktiskt, lite smickrande, att jag har inte Sveriges vackraste röst men att jag är väldigt tonsäker, ler Thomas.

Musiken har i övrigt fått ta en en stor plats i Thomas liv, även om det har varit något flyktigt. Han har testat att spela de flesta instrumenten utom blockflöjt. Poängen var att han ville kunna ackompanjera sig själv när han sjöng. Det började med piano för att raskt gå vidare till fiol. När han började med mandolin för att senare lära sig fiol fick han ont i fingrarna och sökte sig vidare och hamnade i en dragspelsgrupp.

- Det tyckte jag var kul men när min lärare slutade gjorde jag det med. Efter det kom jag till gitarr. Nu ska det bli fart och rock n’ roll tänkte jag. Men där skulle vi hålla på med klassiskt fingerspelsplock och hur tråkigt är inte det? Så jag kan faktiskt ingenting och det är ju lite synd. Jag hade gärna velat slänga fram ett dragspel på midsommar och spela låtar men då måste man ju öva och lära sig dem och det har jag inte ork till. Livet är för kort. Även om jag gillar att testa nya saker så trivs jag bäst med att göra saker som jag känner att jag behärskar till fullo, skrattar Thomas.

Är du alltid så här positiv?

- Många frågar faktiskt mig om jag är så glad och positiv som jag verkar på scenen. Och det är jag nog för jag tror att man påverkar det lite själv. Om man tittar på allt krig och elände som händer i världen behöver man inte deppa ner sig fullständigt för det, utan man kan försöka tänka att ”tack gode gud, vad bra man har det ändå”. Sedan tycker jag givetvis att man ska försöka hjälpa till på det sätt man kan och skänka pengar eller dylikt.

Vad tänker du om föreningslivet och dess inverkan på ungdomar?

- Hela det här landet är byggt på föreningslivet och alla ideella krafter. Idrotten är något jag värnar om och jag tycker vi ska höja kommunskatten för jag tror att det är väl investerade pengar. Själv var jag med i scouterna tills jag fyllde tjugoett år och jag lärde mig otroligt mycket och gick igenom en hel mognadsprocess i den scoutkåren. Dessutom finns det undersökningar som visar att människors största rädsla är att tala inför en publik bestående av mer än två personer. Här tror jag att kulturen har kommit in och hjälpt till mycket för att förbättra det. Det kvittar egentligen vad eller vilka föreningar som finns, poängen är att de ger folk ett uttryck som de kan använda sig av för att kunna kommunicera och må bra. Har vi inte ungdomsverksamheter med alla fantastiska människor som jobbar ideellt och engagerar unga människor kommer vi att få lägga pengar på tråkigare saker när ungdomarna har någonstans att ta vägen och kanske hamnar snett. Otroligt många unga sitter på oerhört mycket kreativitet som de behöver få utlopp för så det måste få kosta lite att styra in ungdomar på rätt spår.

Vi sponsrar föreningslivet i Halmstad

Föreningslivet är en stor del av
vårt svenska kulturarv